Flisan Bus och tankar!
Passade idag på att ta ett foto på min lilla flicka. Hon har varit mycket bättre idag och det är skönt att se hennes vanliga busiga jag komma tillbaka. Idag har den lilla busan börjat räcka tungan.. Och hennes standar bus kalla på pappa tills vi har sår i öronen är på väg tillbaka, starkare än någonsin?
Att ha ett sjukt barn gör verkligen att vardagen inte alls bli som man tänkt. Man kan vara stundtals hysterisk när man märker att en förkylning av det svårare slaget är på väg att komma. Och som förälder blir man ju orolig, speciellt när ens barn inte vill dricka eller äta. Jag tänker på alla med barn som har svåra sjukdomar, kanske t o m med en dödlig utgång. Det är nått jag tror man inte kan sätta sig in i. Ängslan över att mista sitt barn, sorgen, sjukhus vistelser , ovissheten.. Jag bara tänker på hur rädd man är för att de ska drabbas av de små sakerna, hur skulle man klara en stor sak, som tex cancer? Jag hoppas aldrig man behöver uppleva det.
Jag ser likhet mellan min bror Markus och Felicia. När Markus var liten var han Extremt nojig över om han blev smutsig om händer och fötter. Han tvättade händerna i ett. Felicia är likadan. Så fort hon får nått på händer ska man ta bort det direkt annars kommer stora krokodil tårar rullandes från hennes kind. Likadant med fötterna, hon drar av sin strumpa, plockar bort ludd och går det inte bort så måste vi ta bort det direkt. Sen även blåsa. Jag hoppas att hon inte gör som Markus med mat med. Han skulle ha matsäck var gång vi skulle lämna hemmet. Om vi så bara skulle till statoil 5 min bort. Som tur är har han inte längre det problemet.
